Insikt på hög nivå!
Min självinsikt är just nu på högsta nivå.
För några dagar sen slog det mig, som en blixt från klar himmel, att jag är inte riktigt bra på nånting. Jag kan lite av det mesta, men inge mer.
Den insikten har inte skrämt mig så mkt som man kan tro, eller tycka att den borde göra. Jag har mest ryckt på axlarna och insett mitt öde.
Orsaken till detta ville jag från en börja skylla på min rastlösthet. (t.ex. 'Först är jag sugen på att rita, å sen efter några minuter på att skriva, sen efter ytteligare några minuter så vill jag sy o.s.v..') Men, jag har insett att även där har jag fel.
Sommaren mellan nian och första året på gymnasiet la jag ner mitt liv på fotboll hemma på bakgården. Jag skulle lära mig kicka boll som Zlatan! Jag stod där i timmar, i dagar, i månader - ingenting hände. Jag var i princip på samma nivå som när jag började. Min tanke är "Men hur?!"
Vissa föds som naturbegåvningar, i nästan allt. Gillar dom hockey, ja då spelar dom skiten ur det tills dom tröttnar och sen byter dom till någon annan sport som dom med än gång blir en stjärna i.
Vad ska hända med oss som kämpar men aldrig kommer någonvart?
Jag börjar verkligen förstå sånna som har det svårt i skolan. Dom läser och läser men ändå vill inget stanna innanför pannbenet, utan att det är som att det liksom far ut med luften som man hade i lungorna för några sekunder sen.
Stackare...
Åter tillbaka till min upptäckt.
Igår umgicks jag med en kille som verkligen får mig att känna mig smart. Inte för att han är omänskligt korkad, men bara för att jag sitter inne på så mkt udda information som vanligt folk faktiskt inte vet om, och han är villig att lyssna. Han verkar otroligt nog intresserada av det som jag säger... (eller hittar på. Själv föredrar jag ordvalet "kommer fram till", men det är nog ungefär lika sant som det första..).
Alltså, det stör mig inte att jag inte är skitbra på nånting. Visst, det hade väl vart grymt att vara typ bäst på nåt. Men jag anser att det är lite mer intressant att vara lite bra på allt istället! Jag kommer ju aldrig vara mer än regular, men det kan jag leva med. Nu blir jag ju istället insatt och engegerad i massa olika saker istället för en! Supert!
På nåt sätt så mår man ju så otroligt bra av att umgås med folk man får berätta saker och ting för. Förklara hur nånting fungerar eller bara hitta på en lösning på nåt man inte har en aning om.
Man får helt enkelt känna sig smart..
Jag lägger till ett roligt klipp på youtube så jag får ge lite glädje till mina kära medmänniskor.
Ha det!
http://www.youtube.com/watch?v=yR0lWICH3rY
För några dagar sen slog det mig, som en blixt från klar himmel, att jag är inte riktigt bra på nånting. Jag kan lite av det mesta, men inge mer.
Den insikten har inte skrämt mig så mkt som man kan tro, eller tycka att den borde göra. Jag har mest ryckt på axlarna och insett mitt öde.
Orsaken till detta ville jag från en börja skylla på min rastlösthet. (t.ex. 'Först är jag sugen på att rita, å sen efter några minuter på att skriva, sen efter ytteligare några minuter så vill jag sy o.s.v..') Men, jag har insett att även där har jag fel.
Sommaren mellan nian och första året på gymnasiet la jag ner mitt liv på fotboll hemma på bakgården. Jag skulle lära mig kicka boll som Zlatan! Jag stod där i timmar, i dagar, i månader - ingenting hände. Jag var i princip på samma nivå som när jag började. Min tanke är "Men hur?!"
Vissa föds som naturbegåvningar, i nästan allt. Gillar dom hockey, ja då spelar dom skiten ur det tills dom tröttnar och sen byter dom till någon annan sport som dom med än gång blir en stjärna i.
Vad ska hända med oss som kämpar men aldrig kommer någonvart?
Jag börjar verkligen förstå sånna som har det svårt i skolan. Dom läser och läser men ändå vill inget stanna innanför pannbenet, utan att det är som att det liksom far ut med luften som man hade i lungorna för några sekunder sen.
Stackare...
Åter tillbaka till min upptäckt.
Igår umgicks jag med en kille som verkligen får mig att känna mig smart. Inte för att han är omänskligt korkad, men bara för att jag sitter inne på så mkt udda information som vanligt folk faktiskt inte vet om, och han är villig att lyssna. Han verkar otroligt nog intresserada av det som jag säger... (eller hittar på. Själv föredrar jag ordvalet "kommer fram till", men det är nog ungefär lika sant som det första..).
Alltså, det stör mig inte att jag inte är skitbra på nånting. Visst, det hade väl vart grymt att vara typ bäst på nåt. Men jag anser att det är lite mer intressant att vara lite bra på allt istället! Jag kommer ju aldrig vara mer än regular, men det kan jag leva med. Nu blir jag ju istället insatt och engegerad i massa olika saker istället för en! Supert!
På nåt sätt så mår man ju så otroligt bra av att umgås med folk man får berätta saker och ting för. Förklara hur nånting fungerar eller bara hitta på en lösning på nåt man inte har en aning om.
Man får helt enkelt känna sig smart..
Jag lägger till ett roligt klipp på youtube så jag får ge lite glädje till mina kära medmänniskor.
Ha det!
http://www.youtube.com/watch?v=yR0lWICH3rY
Mina tragiska s.k. vänner
Det kanske är på grund av min tillfälliga bitterhet jag skapar en blogg.
Den kommer förhoppningsvis fyllas av både det ena och det andra. Men idag blir det en aning bittert inlägg..
(Jag använder 2 namn som kanske inte stämmer, för att ingen ska veta vilka det gäller! haha..)
Jag har insett att två personer i mitt liv inte var värd min sympati, min omtänksamhet eller min vänskap.
Dom två var en nära vänn och en pojkvänn.
Vi kan börja med min kompis, f.d. kompis.
Jag förstår inte hur hon tänker. Hur egoistisk kan man vara? Först ligger hon med min kille sen blir hon arg på mig för att jag tycker att det är något konstigt mellan dom (alltså innan jag fick veta att dom hade haft sex), sen när jag får veta så säger hon bara upp kontakten med mig och lämnar allt. Hon vägrar prata med mig och hon kan intte ens ge mig ett "förlåt".
Jag bad på mina bara knän om att få prata med henne för att kunna gå vidare, men hon var "inte stark nog" (!!!). Hur var JAG stark nog att höra allt det där?!
Jag trodde vänner hade en plikt att ställa upp för varandra. Men hon hade väl kanske planerat länge att skita i mig som vänn och därför behövde hon heller inte be om ursäkt! För det skulle ju bli lite jobbigt för henne.
Om jag skulle stöta på henne på stan eller någon annanstans vet jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Antagligen skulle jag inte kunna hålla händerna i styr, utan dom skulle, som en magnet, flyga upp i hennes ansikte. Det ansiktet som med ett leende på läpparna har sagt "jag gillar stefan så mkt! han är en riktig kompis" fast hon hade sex med honom. Det ansiktet med ljus fasad, men mörkt inre. Det ansiktet som äcklar mig idag.
En gång sa jag till henne "...man kan inte vara kompis med alla."
Många gånger efter det har hon dragit upp det och sagt "du fick mig verkligen att inse att man inte alltid kan tänka på andra, utan att man själv måste komma i första hand." Min tanke har vart "Är det JAG som gjort dig så himla egoistisk?!"
Men det var nog inte det. Hon har nog alltid haft det i sig. Visst, hon har vart god och omtänksam också, men alltid efter tanken på sig själv.
Hon visade sina "true colors" och idag är hon inte längre en person i mitt liv. Vi har inte pratat med varandra sen det här kom fram, vilket var ungefär 1.5 månad sen.
Hon lever säkert livet i serre chevalier just nu. Hon tänker nog inte mkt på det här. Hon har helt enkelt gått vidare.
...Nej, man kan inte alltid vara kompis med alla och Nej man kan inte alltid tänka på andra. Men ibland måste man böja sig för att inte gräva ner andra i skiten. Jag undrar om hon ens förstår vad hon har gjort.
Min s.k. "bästa kompis" var inte förtjänt av den titeln.
Och så han..
Han skiter jag fullständigt i. Han är den mest patetiska och barnsliga person jag någonsin träffat. Han är så naiv att det nästan gör ont.
När han ringer mig några dagar efter han och Elin gjort slut och säger "Maria.. jag vill att vi ska reda ut det här. Jag vill att vi ska bli kompisar igen." Då undrar jag om hans hjärnceller verkligen sitter på rätt ställe.
När jag bett han 1000 ggr att inte höra av sig till mig och ändå fortsätter han att ringa. När hans egen syster säger "hör inte av dig till henne, för ingen av er mår bättre av det" och han svarar "Kan hon inte säga det själv?!" då måste det verkligen vara nåt fel någonstans..
Är han otroligt glömsk så att han inte kommer ihåg vad han har gjort och sagt, eller är han bara så patetisk som jag tror?
I vilket fall som helst skrämmer det mig att jag ens gav honom en plats i mitt hjärta. Men den platsen är ledig nu och tillgänglig för någon som förtjänar den.
Jag tänker inte må dåligt p.g.a. dom där igen! Visst, tillfälligt kanske. Men det är inte jag som har gjort fel och därför bör inte jag må dåligt av det heller.
Jag har mått dåligt, men nu tänker jag gå vidare. Radera dom ur mitt liv och bara glömma att jag någonsin träffade dom.
Huvva ligen för sånna människor!
Nu tänker jag må bra!:)
Puss å hej
Den kommer förhoppningsvis fyllas av både det ena och det andra. Men idag blir det en aning bittert inlägg..
(Jag använder 2 namn som kanske inte stämmer, för att ingen ska veta vilka det gäller! haha..)
Jag har insett att två personer i mitt liv inte var värd min sympati, min omtänksamhet eller min vänskap.
Dom två var en nära vänn och en pojkvänn.
Vi kan börja med min kompis, f.d. kompis.
Jag förstår inte hur hon tänker. Hur egoistisk kan man vara? Först ligger hon med min kille sen blir hon arg på mig för att jag tycker att det är något konstigt mellan dom (alltså innan jag fick veta att dom hade haft sex), sen när jag får veta så säger hon bara upp kontakten med mig och lämnar allt. Hon vägrar prata med mig och hon kan intte ens ge mig ett "förlåt".
Jag bad på mina bara knän om att få prata med henne för att kunna gå vidare, men hon var "inte stark nog" (!!!). Hur var JAG stark nog att höra allt det där?!
Jag trodde vänner hade en plikt att ställa upp för varandra. Men hon hade väl kanske planerat länge att skita i mig som vänn och därför behövde hon heller inte be om ursäkt! För det skulle ju bli lite jobbigt för henne.
Om jag skulle stöta på henne på stan eller någon annanstans vet jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Antagligen skulle jag inte kunna hålla händerna i styr, utan dom skulle, som en magnet, flyga upp i hennes ansikte. Det ansiktet som med ett leende på läpparna har sagt "jag gillar stefan så mkt! han är en riktig kompis" fast hon hade sex med honom. Det ansiktet med ljus fasad, men mörkt inre. Det ansiktet som äcklar mig idag.
En gång sa jag till henne "...man kan inte vara kompis med alla."
Många gånger efter det har hon dragit upp det och sagt "du fick mig verkligen att inse att man inte alltid kan tänka på andra, utan att man själv måste komma i första hand." Min tanke har vart "Är det JAG som gjort dig så himla egoistisk?!"
Men det var nog inte det. Hon har nog alltid haft det i sig. Visst, hon har vart god och omtänksam också, men alltid efter tanken på sig själv.
Hon visade sina "true colors" och idag är hon inte längre en person i mitt liv. Vi har inte pratat med varandra sen det här kom fram, vilket var ungefär 1.5 månad sen.
Hon lever säkert livet i serre chevalier just nu. Hon tänker nog inte mkt på det här. Hon har helt enkelt gått vidare.
...Nej, man kan inte alltid vara kompis med alla och Nej man kan inte alltid tänka på andra. Men ibland måste man böja sig för att inte gräva ner andra i skiten. Jag undrar om hon ens förstår vad hon har gjort.
Min s.k. "bästa kompis" var inte förtjänt av den titeln.
Och så han..
Han skiter jag fullständigt i. Han är den mest patetiska och barnsliga person jag någonsin träffat. Han är så naiv att det nästan gör ont.
När han ringer mig några dagar efter han och Elin gjort slut och säger "Maria.. jag vill att vi ska reda ut det här. Jag vill att vi ska bli kompisar igen." Då undrar jag om hans hjärnceller verkligen sitter på rätt ställe.
När jag bett han 1000 ggr att inte höra av sig till mig och ändå fortsätter han att ringa. När hans egen syster säger "hör inte av dig till henne, för ingen av er mår bättre av det" och han svarar "Kan hon inte säga det själv?!" då måste det verkligen vara nåt fel någonstans..
Är han otroligt glömsk så att han inte kommer ihåg vad han har gjort och sagt, eller är han bara så patetisk som jag tror?
I vilket fall som helst skrämmer det mig att jag ens gav honom en plats i mitt hjärta. Men den platsen är ledig nu och tillgänglig för någon som förtjänar den.
Jag tänker inte må dåligt p.g.a. dom där igen! Visst, tillfälligt kanske. Men det är inte jag som har gjort fel och därför bör inte jag må dåligt av det heller.
Jag har mått dåligt, men nu tänker jag gå vidare. Radera dom ur mitt liv och bara glömma att jag någonsin träffade dom.
Huvva ligen för sånna människor!
Nu tänker jag må bra!:)
Puss å hej
Ni kom Ni fick Ni tog Ni gick!
