Insikt på hög nivå!
Min självinsikt är just nu på högsta nivå.
För några dagar sen slog det mig, som en blixt från klar himmel, att jag är inte riktigt bra på nånting. Jag kan lite av det mesta, men inge mer.
Den insikten har inte skrämt mig så mkt som man kan tro, eller tycka att den borde göra. Jag har mest ryckt på axlarna och insett mitt öde.
Orsaken till detta ville jag från en börja skylla på min rastlösthet. (t.ex. 'Först är jag sugen på att rita, å sen efter några minuter på att skriva, sen efter ytteligare några minuter så vill jag sy o.s.v..') Men, jag har insett att även där har jag fel.
Sommaren mellan nian och första året på gymnasiet la jag ner mitt liv på fotboll hemma på bakgården. Jag skulle lära mig kicka boll som Zlatan! Jag stod där i timmar, i dagar, i månader - ingenting hände. Jag var i princip på samma nivå som när jag började. Min tanke är "Men hur?!"
Vissa föds som naturbegåvningar, i nästan allt. Gillar dom hockey, ja då spelar dom skiten ur det tills dom tröttnar och sen byter dom till någon annan sport som dom med än gång blir en stjärna i.
Vad ska hända med oss som kämpar men aldrig kommer någonvart?
Jag börjar verkligen förstå sånna som har det svårt i skolan. Dom läser och läser men ändå vill inget stanna innanför pannbenet, utan att det är som att det liksom far ut med luften som man hade i lungorna för några sekunder sen.
Stackare...
Åter tillbaka till min upptäckt.
Igår umgicks jag med en kille som verkligen får mig att känna mig smart. Inte för att han är omänskligt korkad, men bara för att jag sitter inne på så mkt udda information som vanligt folk faktiskt inte vet om, och han är villig att lyssna. Han verkar otroligt nog intresserada av det som jag säger... (eller hittar på. Själv föredrar jag ordvalet "kommer fram till", men det är nog ungefär lika sant som det första..).
Alltså, det stör mig inte att jag inte är skitbra på nånting. Visst, det hade väl vart grymt att vara typ bäst på nåt. Men jag anser att det är lite mer intressant att vara lite bra på allt istället! Jag kommer ju aldrig vara mer än regular, men det kan jag leva med. Nu blir jag ju istället insatt och engegerad i massa olika saker istället för en! Supert!
På nåt sätt så mår man ju så otroligt bra av att umgås med folk man får berätta saker och ting för. Förklara hur nånting fungerar eller bara hitta på en lösning på nåt man inte har en aning om.
Man får helt enkelt känna sig smart..
Jag lägger till ett roligt klipp på youtube så jag får ge lite glädje till mina kära medmänniskor.
Ha det!
http://www.youtube.com/watch?v=yR0lWICH3rY
För några dagar sen slog det mig, som en blixt från klar himmel, att jag är inte riktigt bra på nånting. Jag kan lite av det mesta, men inge mer.
Den insikten har inte skrämt mig så mkt som man kan tro, eller tycka att den borde göra. Jag har mest ryckt på axlarna och insett mitt öde.
Orsaken till detta ville jag från en börja skylla på min rastlösthet. (t.ex. 'Först är jag sugen på att rita, å sen efter några minuter på att skriva, sen efter ytteligare några minuter så vill jag sy o.s.v..') Men, jag har insett att även där har jag fel.
Sommaren mellan nian och första året på gymnasiet la jag ner mitt liv på fotboll hemma på bakgården. Jag skulle lära mig kicka boll som Zlatan! Jag stod där i timmar, i dagar, i månader - ingenting hände. Jag var i princip på samma nivå som när jag började. Min tanke är "Men hur?!"
Vissa föds som naturbegåvningar, i nästan allt. Gillar dom hockey, ja då spelar dom skiten ur det tills dom tröttnar och sen byter dom till någon annan sport som dom med än gång blir en stjärna i.
Vad ska hända med oss som kämpar men aldrig kommer någonvart?
Jag börjar verkligen förstå sånna som har det svårt i skolan. Dom läser och läser men ändå vill inget stanna innanför pannbenet, utan att det är som att det liksom far ut med luften som man hade i lungorna för några sekunder sen.
Stackare...
Åter tillbaka till min upptäckt.
Igår umgicks jag med en kille som verkligen får mig att känna mig smart. Inte för att han är omänskligt korkad, men bara för att jag sitter inne på så mkt udda information som vanligt folk faktiskt inte vet om, och han är villig att lyssna. Han verkar otroligt nog intresserada av det som jag säger... (eller hittar på. Själv föredrar jag ordvalet "kommer fram till", men det är nog ungefär lika sant som det första..).
Alltså, det stör mig inte att jag inte är skitbra på nånting. Visst, det hade väl vart grymt att vara typ bäst på nåt. Men jag anser att det är lite mer intressant att vara lite bra på allt istället! Jag kommer ju aldrig vara mer än regular, men det kan jag leva med. Nu blir jag ju istället insatt och engegerad i massa olika saker istället för en! Supert!
På nåt sätt så mår man ju så otroligt bra av att umgås med folk man får berätta saker och ting för. Förklara hur nånting fungerar eller bara hitta på en lösning på nåt man inte har en aning om.
Man får helt enkelt känna sig smart..
Jag lägger till ett roligt klipp på youtube så jag får ge lite glädje till mina kära medmänniskor.
Ha det!
http://www.youtube.com/watch?v=yR0lWICH3rY
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag tycker faktiskt du har lite fel här. Du är asgrym på att måla !! Du kan säkerligen bli konstnär eller designer, inga problem. KOm inte å säg att du är halvbra, din kreativa människa!
Trackback
